Therese Hammer!

Kategori: Psykisk hälsa

När du kommer, ska jag sitta här och ta allting du ger mig

Allt var lugnt. Under kontroll. En fin söndag. Utsövd och tillfreds. Sätter på ett avsnitt av den nya serien Narcos och äter frukost. När avsnittet är slut flyttar jag till sängen för att läsa min (fantastiska) bok. Så känner jag hur något i bröstet försiktigt börjar krafsa. Det första tecknet på att ångesten är på väg. Tankarna rusar i allt snabbare takt och jag kan inte längre fokusera på vad jag läser. När ångestkarusellen väl börjat snurra kan inget stoppa den. Den stannar inte förrän någon ramlat av. Och det är alltid jag.

Jag hatar numera lediga dagar. Måste alltid ha något att göra. En riktning att färdas i.

Men det är inte så illa idag. Det räddar mig att tänka på läkartiden jag har på tisdag samt ett första möte med en kurator. Jag har fått vänta på det här sen innan sommaren då jag äntligen fick remissen. 

Man utsätter inte folk för sin ångest

"Man utsätter inte folk för sin ångest. Inte krigskorrespondenter. Inte präster. I alla fall inte på deras lediga tid. Inte prisbelönta författare eller skarpa filosofer. Det är inte god ton. Det är taktlöst. Dålig smak. Ofint. Man ringer inte sin mamma eller sin bror. Det är onödigt. Dramatiskt. Dumt. Det är inte det att jag är ensam. Jag har vänner. Några riktigt nära och goda vänner, människor som jag eventuellt älskar, människor vars kärlek jag litar på, obetingat, fullt ut, till hundra procent. Jag är rädd om mina vänner. Jag vill inte skrämma dem jag älskar."

- Ann Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

 

 

I'd rather be numb

Den största rädslan nu är ju tänk om det här inte går över till nästa vecka. Tänk om det inte bara är pms. Kanske inte borde tackat nej till mer happy pills senast jag va hos läkaren. Tycker synd om människorna som måste vara omkring mig just nu. Men man sjukskriver sig inte från livet bara för att man är lite ledsen, och arg, och ensam, och vill vara ifred. Man gör det man måste.

Omotivation

Omotiverad till livet. Minns frågeformuläret man får fylla i på vårdcentralen för att läkaren på svart och vitt ska kunna avgöra om du är deprimerad eller inte. En fråga är hur man ser på framtiden. En positiv framtidssyn ses som av högsta vikt. Jag fick alldeles för höga poäng. Ett år senare på fluoxetin var skillnaden enorm. Men de senaste dagarna som varit hade nog mina poäng blivit höga igen. Det blir så här allt för ofta när jag har festat. Detta trots att det var två av de roligaste festerna på ett halvår. Jag är väldigt bra på att ha roligt på fest, alltid en positiv inställning. Det blir vad man gör det till osv. Men baksmällan som kommer sen har jag så svårt att hantera. Först det fysiska med huvudvärk och trötthet som gjorde att hela lördagens sovs bort och söndagen var bara fortsatt seg. Sen kommer ångesten över hur oproduktiv jag varit i snart 4 dagar. Inte tränat, inte pluggat, inte lagat mat. Ett under att jag städat någorlunda kring mig och tagit en dusch. Livet är som en ständig uppförsbacke för mig, varit det länge, och nu hasar jag sakta men säkert nedåt och målet vid hoisonten krymper undan för undan. Jag vet vad som skulle hjälpa. Det hade hjälpt om jag tagit mig iväg på middag med mina vänner som jag planerat i lördags, eller gått på matchen i söndags men jag orkar inte. Ibland skulle man behöva att någon fysiskt drar en upp ur sängen. 

Idag var dagen jag skulle vända det. Gå upp vid 10, äta frukost, gå och träna. Få en bra start. Istället väckte katterna mig vid 7 efter att jag sovit kanske 3-4h för jag hade svårt att somna igår för jag var stressad över skolan. Jag försöker stänga ut dem från mitt rum men de har ju lärt sig öppna dörren så dröjer aldrig länge innan de är här inne igen. Jag satte i öronproppar men det stänger inte ute ljuden och hur hindrar jag dem från att springa runt som idioter i min säng? Så jag går upp och äter frukost och tänker att jag ska somna om igen efteråt och att katterna förhoppningsvis lugnat ner sig då. Trodde jag. Slutar med att jag bara bryter ihop och ligger och gråter av trötthet tills jag till slut somnar. Vaknar på eftermiddagen och dagen är typ över.

Nu måste jag läsa 250 sidor om evidensbaserat socialt arbete. Positiv framtidsssyn lika med noll. Vart är solen när jag behöver den? Och jag dricker snabbkaffe för det vanliga är slut. THE STRUGGLE.

 

Ska bara klappa mig själv på axeln

Jag har en så bra känsla just nu. Hemtentan är inlämnad och jag känner mig faktiskt nöjd med min prestation. Jag började i god tid i söndags och har jobbat med den varje dag sen dess. Kommer gråta om det inte går bra haha. Men jag har varit duktig den här kursen. Ansträngt mig. Läst kurslitteraturen och tagit större ansvar för seminariumen. Eftersom vi haft inlämningsuppgifter i princip varje vecka har jag inte kunnat gå dit bara och wing it som jag brukar (haha) istället har jag varit den som sett till att det blir gjort och inlämnat i tid. Progress. Plus att jag har jobbat några gånger i veckan och tränat 5-6 pass. Jag har i mnga år sett mig själv som en väldigt lat människa och när jag sa det till en kompis så höll han inte alls med och nämnde några av de sakerna jag gör på en vecka och det kom lite som en chock. Jag är nog inte lat, jag är egentligen ambitiös och högpresterande, alltid varit. Men jag har mått så himla dåligt i perioder senaste 10 åren att jag inte orkat bry mig om något. De senaste tre månaderna har jag imponerat på mig själv. Jag är övertygad om att en viktig faktor har varit att jag inte haft nån kille, inte alls. Bara kunnat tänka på mig själv. Istället för att alltid anpassa mig effter någon annan har jag bara gjort saker för mig själv. Mitt viktigaste mål: Bli lycklig ensam. Aldrig mer att min lycka ska bero på någon annan. Rör mig själv till tårar nu haha. Känns blottande att skriva om det här. Kan bero på mitt val av musik också medans jag skrivit.

 

Ni "andra vuxna" som alltid såg mig

På fredag tentar jag av kursen "psykologi i ett livsperspektiv" och den fokuserar på relationen mellan barn och föräldrar under uppväxten och vad som gör att vissa barn utvecklas bra respektive "dåligt". Vad som sker när ett barn förlorar en förälder eller när en förälder lider av psykisk sjukdom. Det är naturligtvis omöjligt för mig att läsa den här kursen utan att samtidigt granska mig själv och min egen uppväxt då jag känner mig träffad i så mycket.

Litteraturen framhåller betydelsen av att ha en annan vuxen person som "ser" barnet när föräldraförmågan sviktar och det har fått mig att minnas flera speciella vuxna som gjorde mer än vad som kan förväntas för mig. Vänners föräldrar som alltid bjöd på middag och hjälpte till att skjutsa mig till diverse aktiviteter och tog med mig på både roliga saker och vardagliga saker, sånt som mina fölräldrar inte kunde göra av olika anlendingar. Min fina mellan- och högstadielärare som alltid uppmuntrade mig och berömde mig i skolan. Som lånade ut böcker till mig från sitt personliga lilla bibliotek och ibland lät mig läsa mina älskade böcker på vissa lektioner när jag bara inte orkade göra skoluppgifterna. Ni har betytt så mycket och jag är så tacksam. Jag hade aldrig klarat mig såhär bra utan er.

 

Mina bästa tips för att lindra ångest och depression

Ett problem som vi är många som brottas med är den här ångesten som kryper upp på en med jämna mellanrum. Om man inte har fått någon medicin eller kanske inte vill ta till sådana medel så finns det annat man kan göra. Sådant jag lärt mig med tiden att det funkar. 

 

1. Mitt bästa tips. Försök hitta vad som utlöste ångesten denna gång och hantera det. Exempelvis. Är det en missad skoluppgift så maila läraren, se om du kan få lämna in några dagar senare. Ta reda på vad kompletteringsuppgiften är. Hitta datum för omtenta. Släpp det tills det blir aktuellt att göra om det. 

Känns det för jobbigt att ens ta i problemet eller vet du inte vad den utlösande faktorn var kan följande tips kanske vara till större hjälp... 

2. Ta ett varmt bad och lyssna på favoritmusiken. Välj med fördel lugn och mysig musik men huvudsaken är ju att du gillar den. Ett väldoftande bubbelbad hjälper också till att öka välbefinnandet. 

3. Dyk in i en fruktansvärt spännande deckare som får dig på andra tankar.

4. Ring honom/henne som ligger dig närmast hjärtat.

5. Kramas tills allt känns lite lättare.

6. Ät choklad.

7. Sov. För lite sömn är ofta orsaken till dåligt mående överhuvudtaget. 

8. Klappa ett djur, helst ett med mysig päls. 

9. Berätta för någon du litar på. Du behöver inte säga exakt vad som ger dig ångest, det kan räcka att bara säga att ångesten finns. Det gör att man inte känner sig lika ensam i mörkret. Någon vet. 

10. Träna. Detta är ett riktigt supertips! Att gå till gymmet eller bara ta en promenad ökar det psykiska välmåendet något oerhört. Det är ju allmänt känt att träning frigör diverse må-bra-hormoner i kroppen och bara det att känna att man har "gjort något" med sin dag höjer humöret många nivåer!

 

Det här är sånt som hjälper mig, inte alltid, men ibland. Hoppas det kan hjälpa någon annan också. 

Upp