Therese Hammer!

Flest ärr vinner

Tidigare har jag avundats dem som har en hård och tuff yta, som inte visar om de blir påverkade av hårda ord och sårande handlingar. Så ofta som jag velat ge sken av att jag låter saker rinna av mig. "Aldrig visa sig svag, då blir man utnyttjad." Men istället är man som en svamp som bara absorberar allt eller som en spröd yta som enkelt färgas och märks av livets gång. Men vet ni nu ser jag det snarare som att den som utstår mycket och ändå förblir mjuk är den som dragit vinstlotten. En mjuk yta leder till att man bjuder in till mer av allt, mer smärta innebär också mer lycka. Jag vill inte ha något skal som stänger ute livet. Däremot märker jag med tiden att insidan hårdnat av de yttre påfrestningarna. Jag hoppas att det fortsätter så. Hård insida, mjuk utsida. Är mycket hellre en persika än ett ägg liksom haha. 

Tysta tårar

Jag minns det som igår, dagen då jag lärde mig gråta tysta tårar.

 

Det var en konst att gråta själen ur sig utan att väcka pappa och min bror som sov i samma rum i den lilla tvåan.

 

Genom att andas med öppen mun undvek jag att snörvla och jag minns min tandläkares förvirring över den torra yta som bildats på mina tänder.

 

Det var också nödvändigt att kontrollera skakningarna som for genom kroppen, för att inte Christoffer skulle känna av det då vi delade våningsäng.

 

Jag är osäker på hur väl jag lyckades.

 

Idag är jag expert på att dölja mina tårar. Det är inte längre någon konst att gråta i tyst förtvivlan. 

 

 

Upp